Jag fick precis ett lyckorus. ”Ja, ser fram emot detta! Ska bli hur kul som helst!” skrev precis vår nya redaktör på tidningen. Jag fick tillbaka samma känsla som infann sig för tre år sedan då en webbtidning hörde av sig efter att ha läst min blogg. ”Vi tycker att du skriver bra, är du intresserad av att skriva åt oss på vår sida?” frågade dem. Jag trodde inte att det var sant. Jag? Skriver jag bra? Varför tar ni just mig? Hur hittade ni hit? Jag blev otroligt glad, taggad och spänd. Självklart tackade jag ja och skrev sedan för dem under drygt 1,5 år. Även om det inte ledde till så mycket mer så tror jag att det var där allting började. Tankarna om att starta en egen webbtidning efter det har kommit och gått många gånger. Jag har börjat planera, fundera och lagt det åt sidan. Flera gånger.

I somras bestämde jag mig så jag och en tjej började planera och höra av sig till flera förlag med vårt förslag (som hade en helt annan inriktning än vad Divine har). Det gick inge vidare och tillslut bestämde sig den andra tjejen för att hoppa av då hon ville satsa på sitt nuvarande jobb istället. Jag däremot gav inte upp tanken. Jag bloggade om mina planer på att starta en webbtidning och av en slump råkade ett flertal tjejer se mitt inlägg och hörde av sig och var intresserade. Där började allt. Det var bara att köra på, bolla idéer och utveckla en tidning från grunden. Hur gör man? Hur fixar man en hemsida? Hur publicerar man en tidning på nätet? Det var extremt mycket som jag inte hade någon koll på. Men vad gör man när man inte vet? Jag googlade, letade och läste hur mycket som helst på nätet om allt som hade med det här att göra. Tillslut stod jag där i oktober 2011 med 7 medarbetare, en publicerad webbtidning som bland annat innehöll intervjuer med kända bloggare. Och vi uppmärksammades dessutom på både Spotlife och hos några stora bloggare. Vi var äntligen igång. Jag hade klarat det!

Det sjukaste är egentligen att jag fortfarande inte har fattat vad jag åstadkommit. Jag kan skratta åt första numrets layout som jag själv fixat. Jag kan ingenting om sådant, men någonstans måste man väl börja. Idag är vi 13 grymma tjejer som alla levererar många bra reportage, artiklar och texter. Jag tror verkligen att det här kan bli någonting stort även om det är en bit kvar. Tidningen utvecklas konstant och vi hittar nya ämnen som vi vill ta upp och hålla kvar vid. Den växer och utvecklas, provar sig fram, precis så som jag fortfarande gör. Ingen kan allt men alla kan någonting och tillsammans kämpar vi och försöker växa. Branschen är extremt tuff men jag hoppas att vi kan lyckas nå ut trots det. Vår tidning är ju faktiskt unik och jag hoppas att alla läsare uppskattar det vi gör.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här egentligen, men jag kände bara att jag var tvungen att dokumentera den här tiden för att få in i huvudet vad jag faktiskt har lyckats med. Hur långt jag faktiskt har kommit. Jag har 12 härliga tjejer som jobbar åt mig. Jag borde vara stolt över mig själv, men jag tycker faktiskt bara att det är jobbigt när någon i min omgivning nämner tidningen. Vad ska jag säga? ”En webbtidning för tjejer..?” Hur imponerad blir en man i 45-årsåldern när jag säger så? Varför är det så typiskt oss unga tjejer att tro att vi inte duger? Blir så less på mig själv när jag inte kan vara stolt över mig själv. Jag hoppas dock att de här raderna jag just nu skrivit ner kanske hjälper mig att hitta dit. Få mig att förstå att jag ska vara stolt över det jag gör, för det vet jag att jag borde vara.